måndag 9 april 2012

Vila i frid pappa!


Igår blev det inte som jag tänkt. Hade tänkt åka med Jona hem till hans igår för att äta frukost tillsammans med Grani-borna men när vi precis skulle gå ut genom dörren ringde min faster åt mig och sa att vi genast skulle ta oss till sjukhuset för nu var det dags att ta farväl av min pappa. 

Min pappa har varit sjuk länge, redan i somras blev han diagnostiserad med cancer i matstrupen. I höstas påbörjade han en sex veckor lång strålbehandling. Allt verkade ha gått bra och i november-december trodde vi alla, samt läkarna, att det här kommer nog ordna upp sig. Då plötsligt en natt i januari började han spy blod, jag ringde ambulansen och han fick åka in några dagar. Det var alltså tumören som hade brustit men efter många påsar blod och vila var han återigen på fötter.
Dock hände samma sak igen, han spydde, åkte in och kom hem. Och sen igen... och igen... Jag har försökt komma på hur många gånger jag fick ringa ambulansen och tror att jag gjort det sju gånger sen januari. Att jag fått dåliga resultat i studentskrivningarna är väl inte så svårt att förstå....

För cirka två veckor sen bestämde de sig för att bränna tumören så att den förhoppningsvis skulle sluta blöda. Det lyckades rätt så bra men de hade några små hål de ville bränna sen senare. 
Så i måndags åkte han in för att bränna de sista "hålen" men de märkte att det skulle inte gå. Dessutom började det blöda ännu värre när de försökt ta sig en titt med hjälp av gastroskopi. 
I tisdags, när jag och Jona var på väg upp från Helsingfors ringde min mamma och sa att de ringt från Vasa och sagt att läget var osäkert, att de inte visste hur det skulle gå. 
På onsdag flyttade de honom till Malmska med orden han har två veckor kvar. 
I fredags gick det ännu att prata med honom men han var mycket trött. I lördags sov han för det mesta och det enda han kunde göra var att nicka och skaka på huvudet. Mamma valde att stanna med honom redan på fredag.
På söndag morgon ringde min faster och jag, Jona och Johan åkte till sjukhuset. 
Pappa var helt slut. Han låg bara där med vidöppna ögon utan att blinka. De rullade lite ibland men det var enda tecknet på liv förutom den hemska andningen. Det lät som om lungorna höll på att komma ut, man kunde höra hela andningen och det lät så otroligt hemskt. Vi vakade fram till tre på dagen, strax före halv fyra blev han plötsligt lugn. Andningen blev långsam och efter bara några minuter slöt han ögonen. 
Mamma, jag, Jona och Johan fanns vid hans sida. 


Att jag igår bloggade som "normalt" var för att jag kände att jag måste göra allt som jag gjort innan för att orka. Till först hade jag bara tänkt lägga mig och aldrig stiga upp men det skulle inte ha funkat för mig. Jag var bara tvungen att blogga och jag skulle aldrig ha klarat av att skriva det här igår, men idag känns det skönt att få skriva av sig. 
Det första jag gjorde idag var att börja städa. Jag måste få göra det som är normalt! Det är så jag vill ta mig igenom det svåra. Jag klarar absolut inte av att bara sitta, då brister jag genast ut i gråt och vet inte hur jag ska kunna sluta. 
Pappa har varit sjuk så länge så jag vet att det här var det bästa för honom, nu behöver han inte längre lida. Och jag vet att nu finns han i himlen, för han är nog det Kalajoki. Där sitter han i förtältet till husvagnen, Johan leker i sanden utanför, mamma dukar fram på bordet och jag ligger i solstolen och solar, dessutom är Kurt och Nina på väg. Jag vet att vid såna tillfällen har min pappa mått som allra bäst! 

Igår när jag satte mig vid datorn var det första jag gjorde att söka fram den bild som jag hade som var nyast på honom. Jag satte den som skärmbakgrund och satt bara och tittade. Det slog mig att den bilden var verkligen så otroligt passande, han är finklädd, tittar rakt på en med en ledsen min och öppnar dörren mot ljuset....

Väldens bästa älskade pappa, vila i frid!

9 kommentarer:

  1. Oj gumman, va fint skriva :'( <3 Vila i frid Stefan <3

    SvaraRadera
  2. Jag hade ingen aning om att din pappa var sjuk och blev väldigt chockad när jag såg folk skriva att de beklagade sorgen på fb igår. Jag beklagar, och skickar en styrkekram till er och hoppas ni orkar kämpa vidare! Du är stark som fortsätter ditt liv så vanligt som möjligt. :) Kram

    SvaraRadera
  3. Var fint skriva vännen! <3 Ta hand om er nu och vi tänker på er. Vila i frid!

    SvaraRadera
  4. Otroligt vackert skrivit!

    SvaraRadera
  5. He var verkligen fint skriva! Vila i frid <3

    SvaraRadera
  6. Ett varmt deltagande i er sorg.
    Ni har ofta varit i mina tankar den senaste tiden pga av Stefans sjukdom och jag har sänt en stilla bön att ni ska orka igen den tiden, nu har det ändrats till sorg o förlust men jag hoppas att ni finner en styrka till att gå vidare framåt. Du ska inte vara rädd för att sörja och gråta för sorgen måste får komma fram och ta sin tid, ni ska också ofta minnas och prata med varandra om de ljusa minnen ni har tillsammans med Stefan.
    mvh Karita Ekstrand

    SvaraRadera
  7. Deltar i er sorg. Mamma å pappa bertta åt mig igår om deras bravader ilag med Stefan. vi tänker på er!

    SvaraRadera
  8. Fint skrivet och ett varmt deltagande i sorgen.
    Brukar kolla in din blogg för modeinspiration lite nu och då och blev verkligen ledsen när jag läste om din pappa. Ta hand om er.

    SvaraRadera